Att finnas till för varandra

Vi är alla i behov av hjälp ibland i livet. Det finns stunder då saker och ting kan kännas omöjliga och har vi någon, eller några, i vår närhet som kan ge oss stöd och assistans så blir saker hundra gånger lättare. Faktum är att vi aldrig skulle ha kommit såhär långt utan varandra.
Mänskligheten är en berättelse om hur kollektivet tillsammans har sett till att vi har överlevt i den obarmhärtiga naturen. Visst finns det alltid plats för individuella insatser och den enskildes heroiska hjältemod – men vi är ett socialt djur. Naturligtvis så är det ju även sant att vi människor är bland det farligaste som finns för varandra. Rädsla leder till ilska som leder till att vi gör saker som är destruktiva för andra – och oss själva.

På det stora hela så hade vi aldrig tagit oss till där vi befinner oss idag, som livsform, om det inte vore för att vi kunde samarbeta och se till varandras väl. 
Idag rör vi oss dock mot allt mer ensamhet. Vi blir isolerade, ofta framför våra skärmar. Den svenska statsindividualismen syftar ju också till att vi ska lita på staten, inte på varandra, för att ta oss fram i vardagen. 
Därför behöver vi påminna oss själva om att vi behöver våra medmänniskor. Alla kan inte bli en personlig assistent i Falun men däremot kan alla göra något snällt och osjälviskt för en främling. 

Med små handlingar av godhet och snällhet blir världen långsamt till en bättre och bättre plats. Genom att se efter varandra, när ingen annan gör det, så visar vi att vi bryr oss om varandra. Sådana här saker och ting brukar sprida sig som ringar på vattnet.
Ofta kommer också våra handlingar tillbaka till oss – både konstruktiva som destruktiva. Det verkar nästan finnas ett inbyggt system i livet som speglar tillbaka hur vi lever.